Dock har jag hunnit en hel del, i fredags, var jag ute i Barkeryd, och fikade lite, Josefina har ju vattenkoppor och Gabriella mådde inte heller så bra, så det kändes som om de behövde lite avbrott i sjukdagarstristessen, så jag for dit en liten sväng.
Tänk att en sån liten tjej, kan få en mormor att smälta så totalt, det är inte klokt, egentligen, men jag älskar denna störtsköna tjej.
När hon säger; kom momo, och sträcker ut handen, då är det väl klart, att jag följer med, till världens ände, om så skulle behövas, för så ska det väl kännas, med barnbarn.
Prickig var hon i alla fall, men inte så vansinnigt mycket, Kristoffer hade hela kroppen överfull, då han på sin tid, hade vattenkoppor och det var tufft. Sånt glömmer man inte i första taget.
Lördagen ägnades åt lite chokladkakebak, såg recept i Aftonbladet, förra veckan, och detta måste ju testas, kan säga, att det blev alldeles för gott.
Kristoffer o Emilie, var här, Alexandra också och jag bjöd dessutom på våfflor, det smakar ju alltid bra, med sylt och grädde, dessutom åstadkommer den nya kaffebryggaren riktigt gott kaffe, enligt dem som dricker denna svarta dryck, dock inte jag.....
Jag har inte bara fikat, det har funnits en del ved här, att ta hand om, och nu är alla hyfsat stora och små bitar kluvna och travade, det är också vardagsmotion.
De allra största stockbitarna har jag sparat till min man, lite får väl han göra också, fast bra kvinna reder sig själv.
Jag kanske ger mig på dessa bitar också, får se vem som hinner först.
De är bara jäkligt stora och tunga att få upp på klyven, jag får ju vara lite rädd om min rygg.
Altanbygget går också framåt, sakta men säkert, fönstren uppe är så gott som helt klara, och det är mycket ljusare och finare, nu när en del av de stora träden som skymde är nertagna.
Ibland känns det som om livet inte har mer att ge, ska det verkligen vara så här, går det bara utför nu, eller vad händer?
Jag är ju iof sig optimist, men blir ibland lite fundersam, ändå, men så värmer solen lite extra, vid något tungt tillfälle, bladen på ett träd, har en speciell lyster i sina fina höstfärger och om inte annat, så finns jag till, bara för att få njuta av dessa saker.
Så sjutton heller att jag tillåter mig mer dystra tankar, det får bli, när inget annat finns, och just nu ser jag fram emot advent och den sköna "röda" månaden, med mycket ljus och härliga dofter, fast först ska vi fira Kristoffer, som snart fyller år, inga jämna, men ändå.
Så nya tag, denna veckan, snart är det helg, igen...så det så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar